/det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats/  har herr Krunegård försökt att lära mig i fyra års tid nu, men jag har vägrat att lyssna. inte förstått innebörden. händer det, så händer det. inte fattat att vill man något så får man ta tag i det själv. alltid litat på att någon annan ska ge det till mig tids nog när tiden är just rätt. inte fattat att bara JAG kan se till att just MIN magic happens. en omogen snorunge som trott blint på att 'det alltid löser sig', vilket det till en stor del oftast gör, men kanske inte så snabbt som jag vill eller just på mitt sätt.

varför har jag som är så pass stark i mig själv lutat mig tillbaka & väntat på att ödet ska göra skitgörat? varför har jag inte höjt huvudet & gjort det själv med hundra gånger bättre resultat? är jag där i livet där jag hade tänkt att jag skulle varit idag? nej. det negativet svaret gör mig både ledsen till tårar & frustrerad. trots min unga ålder känns det som jag slösat bort år på ingenting. eller i synnerhet det senaste året har jag slösat bort på ingenting - sovit igenom mina dagarna, grävt ner mig i ett håll utan slut, varit heartbroken, arbetslös & ohälsosamt fötts på nytt varje helg när jag packat ner mitt lilla liv i en väska & bott mellan olika sängar & drukit mig full på pengar jag inte har.

 

den här bloggen har varit ett litet frö långt bak i mitt huvud, alldelses för länge nu. men jag har alltid bromsat mig själv med tankar som 'men folk kommer tycka att det jag skriver om är töntigt' eller 'det är väl ingen som bry sig om vad för tröja jag vill ha eller vad för musik jag har i mina hörlurar'. inte vågat blotta min personliga smak ofäntligt, i ord, på pränt. på den gamla bloggen, som jag delvis lämnar bakom mig, har jag skrivit exakt som livet är, för mig, men alltid insnurrat i förkortningar & meatforer, ord som hångla, alkohol & riktiga namn har blivit till 'andas samma luft', 'vingekdricka' & 'd'. inte riktigt vågat lägga hela handen på plattan. 

 

men nu är jag här - antingen tillräckligt stark eller tillräckligt svag för att våga. våga säga hejhej till WEEKEND WARRIOR som jag ibland blir om nätterna, men även hejhej till mig själv, mig själv på riktigt, jag rakt igenom - varmt välkommen M@rtina Elizabeth Therese Mejermo.

här var det tänkt att jag skulle skriva om - musik, mode & män. (med mera) det jag kan & gillar bäst. & säkert en hel del babbel & tydliga tecken på att jag lider av mun diarre. & vill någon läsa, hejhej välkommen! & vill man inte läsa, så är det denns förlust & så får detta fortsätta bli en del i min process att bli jag igen, bara för mig.

hade från början inte tänkt skriva så mycket personliga svamel, utan låta de enbart fortsätta ta plats på AllOfMyDays.blogg.se, men efter denna första text, min nya början (som förresten känns himla bra i magen) så tror jag nog att den blir en del text om min kamp mellan hjärta & hjärna ändå trots allt.

 

/det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats/ var det jag nu ska lära mig fult ut. det finns ingen rätt tid, rätt plats, rätt dag för att slå sig själv i anskitet & fråga vad fan man håller på med, fråga sig själv varför man bromsar sig själv gång på gång pga något så banalt som rädsla. att vara rädd är så onödigt & energikrävande. allt är självklart bra i små doser, då även rädsla. men just den rädslan jag har känt under en längre tid, har inte  varit dugg nyttig, inte ens i små doser.

 

full fart, med siktet inställt på mindra rädsla, mer fokus på mig själv till 100% & på musik - som ger mitt liv sin glans, på mode - min andra stora passion & på män - & då snarare på män som är vackra att titta på än den sorten som gör en svag & heartbroken, tack men nej tack!

 

Välkomna ombord, på återseende & bon voyage / M ◊