_vad svarar man när någon frågar hur man mår? ljuger man & svarar "tack bara bra". eller säger man saningen? "livet äter upp mig & jag vet inte om jag överlever det här" 

ljuger ihop en sanning som låter så pass bra att man kanske som bonus tillslut tror på den själv. du förväntas att svara att livet leker. & det är just det svaret du ger. för att skydda dig själv. för att inte blotta ditt sargade inre. för att inte göra det bekanta ansiktet som frågar obekväm. dom frågar ändå inte för att dom bryr sig om dig. dom frågar för att man SKA fråga. & du svara att de är bra för att du SKA ge ett posetivt svar tillbaka. din negativa skit orkar ingen ändå inte ta del av & du orkar inte ge den till dom heller. alla går nöjda & glada genom det sorliga kontrollerade sociala spelet.

men tänk om man inte orkar spela mer. att man inte orkar hålla det inom sig mer? är det okey att säga som de är då? om det är han som frågar, vad svara man? man kan fega ur & svara något mitt emellan att de är "okey i guess" fast man helst av allt vill säga att "jag tror jag dör inatt om jag inte får sova i din säng, livet känns svart & hopplöst & jag tor att du, iaf för en natt, kan rädda mig" men säger man det? nej. man är självklart alldelses för rädd för vad han skulle svara. det skulle bara bli pinsamt & stelt. som de så ofta blir när man inte följer spelets regeler. 

det spelar ingen roll vem du berättar din tragiska livssituation för, ingen kommer kunna rädda dig ändå, det är bara du själv som kan det. & de är det som skrämmer mig mest.